Sprakforsvaret
   

Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan

(Detta dokument har tillställts Utbildningsdepartementet, Utbildningsutskottet, Högskoleverket och Språklagsutredningen)

 

En engelsk språkvetare har skrivit att det på 1950-talet var omöjligt att förutse den dominanta ställning som engelskan skulle få i början av 2000-talet. Engelskan är idag Internets och datavärldens huvudspråk; engelskan har också en mycket stark ställning vad gäller film, bokutgivning, tidningar, flygplatser och luftfartstrafik, internationell handel och akademiska konferenser, vetenskap och teknik, medicin, sport, populärmusik och reklam. Denna expansion har varit särskilt snabb de två senaste decennierna, vilket framför allt hänger samman med datateknologins och Internets framväxt, den s.k. informationsrevolutionen. Det avgörande med denna är att man kan spara nästan obegränsade mängder information, som dessutom i stor utsträckning är sökbar, och som kan förmedlas sekundsnabbt över hela världen. Detta har ofelbart gynnat det engelska språket, eftersom datateknologin, både hård- och mjukvara, liksom Internet först utvecklades i USA, som dessutom är världens starkaste ekonomi. De som först insåg datateknologins och Internets praktiska betydelse var naturligtvis universiteten, så även i Norden.

Samtidigt togs de nordiska länderna på sängen av engelskans expansion på högskolenivå, inte minst i Sverige, där alla regeringar, oavsett partifärg, hittills har tillämpat en låt-gå-politik i fråga om svenska språkets ställning. Betecknande nog omnämnde den socialdemokratiska regeringens högskoleproposition, ”Ny värld – ny högskola” 2004, inte med ett ord svenskans ställning på landets högskolor. Den enda konkreta åtgärd som hade någon som helst anknytning till svenska språket, representerades av regeringens uppdrag åt Högskoleverket att ”ta fram och regelbundet uppdatera en elektronisk svensk-engelsk ordbok för den högre utbildningen”. I Norge försvann på ett aningslöst sätt den viktiga paragrafen ”Undervisningsspråket er til vanlig norsk" (§2.7) från den högskoleförordning, som trädde i kraft den 1/8 2005.

De domänförluster som de facto redan skett inom högskolan i Sverige har alltså inte föranlett några motåtgärder från högsta politiskt ansvarigt håll. Anglifieringen av den svenska högskolan understöds dessutom av Bologna-processen, även om Norge tycks vara ännu följsammare.

Mye av grunnen til den samordning av høyere utdannelse i Europa som har funnet sted siden utdannelsesministrenes møte i Bologna i 1999, har å gjøre med sjokket de europeiske ministrene fikk da de oppdaget at kun 1 % av de studenter fra de asiatiske "tigre" som studerer i utlandet studerer i Europa (av denne ene prosenten er de fleste i Storbritannia). De aller fleste drar til USA. For å komme inn på dette markedet, var det nødvendig for europeiske land å effektivisere utdannelsen, legge opp til Bachelor, Master og Ph.D. grader etter amerikansk mønster og tilby Master-kurser på engelsk. Norge har vært mer iherdig enn noe EU-land til å følge opp Bologna-prosessen.” (Birgit Brock-Utne i ”Avviklingen av norsk fagspråk”, Aftenposten 19/11 2005)

 

Uppvaknande

 

1989 introducerade den danske språkvetaren Jørn Lund begreppet ”språklig domän”, som han övertog från Joshua Fishman, vilket gör det möjligt att skilja på påverkan på själva språket (corpus) och dess ställning (status) i samhället. Det innebär att man kan fokusera på om ett språk tappar terräng till förmån för ett annat och att ”använda mycket engelska” plötsligt får en dubbel betydelse. Under 1990-talet inleddes diskussionerna om de nordiska språkens relation till engelskan och språksituationen överhuvudtaget i respektive land – den svenska ”Mål i mun”-utredningen tillsattes 2000 och avlämnade sitt betänkande 2002. Det norska Språkrådet antog en plan för att stärka det norska språket 2001. Nordiska ministerrådet initierade en kartläggning av de nordiska språkens ställning visavi engelskan, som resulterade i en rapport 2002, ”Engelska språket som hot och tillgång i Norden”. 2003 publicerade det danska kulturministeriet betänkandet ”Sprog på spill” och samma år kom också den finlandssvenska ”Tänk om…” av Forskningscentralen för de inhemska språken. Språkrådet i Norge lade 2005 fram rapporten ”Norsk i hundre!”. Landsstyrelsen på Färöarna tillsatte 2006 en språkkommitté med motsvarande uppdrag.

 

Diskussionerna inom den nordiska högskolan

 

Det danska rektorkollegiet publicerade mars 2003 ”Sprogpolitik på de danske universiteter – Rapport med anbefalninger marts 2003”, som alltså enbart innehöll rekommendationer. Universitetet i Island (Háskóli Íslands) antog ett språkpolitiskt program 2004. Under 2005 anordnade Helsingfors universitet en konferens om ”Bi- and multilingual universities”, som särskilt tog upp engelskans dominans. Undervisningsministeriet i Finland har också tillsatt en utredning om ”språkutbildningspolitiken”, som skall vara färdig under 2007. Universitet i Jyväskylä och Svenska handelshögskolan i Helsingfors (maj 2005) har likaså antagit språkpolitiska program. Svenska handelshögskolans undervisnings-, examens- och ämbetsspråk är enligt lag svenska.

Under 2006 började andra högskolor (förutom Universitetet i Island) eller fakulteter i Norden anta eller föreslå språkplaner. I Sverige antog Teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet februari 2006 en språkplan, som bland annat slår fast att fakulteten har ett ansvar för att svensk vetenskaplig terminologi vidmakthålls och att alla fakultetens studenter skall behärska sitt ämne på både svenska och engelska, när de utexamineras från grundutbildningen. Göteborgs universitet antog i juni samma år en språkpolicy, som fastslår att svenska ska vara det officiella kommunikationsspråket och det dominerande undervisningsspråket i kurser på grundnivå. Den 11 juni i år antog Kungliga Konsthögskolan i Stockholm en språkpolicy, som utgår från parallellspråkighet som princip. Observera att övriga drygt 40 universitet och högskolor i Sverige inte antagit några språkplaner.

I Danmark presenterade Handelshøjskolen i København (CBS) ett språkpolitisk program i februari 2006 och i maj antog Handelshøjskolen i Århus (ASB) likaledes en språkpolitik, varvid det fastslogs  att danska är högskolans första språk, engelska det andra.

I mars 2006 publicerade Utvalget for språkpolitikk ved Universitetet i Oslo rapporten ”Snart to hundre”, vilken föreslår att norska ska vara universitetets huvudspråk och en kommitté, som tillsatts av Universitets- och høgskolerådet i Norge (motsvarigheten till Högskoleverket i Sverige), föreslår i "Nasjonal språkpolitikk for universitets- og høgskolesektoren" en rad åtgärder för att stärka norskans ställning inom högskolan med utgångspunkt från att det norska språket har ett egenvärde ”som modersmål och nationalspråk”. I februari 2007 publicerade en kommitté vid Universitet i Bergen ett förslag till språkpolitik, ”Både i pose og sekk”.

 

Den svenska högskolans huvudspråk

 

Försvaret av svenska språket vilar på tre huvudargument. 1) Alla språk har ett inneboende egenvärde, d.v.s. även svenskan, som är majoritetsspråket i Sverige. 2) Det är en mänsklig rättighet att kunna använda sitt eget språk (ett perspektiv, som inte är explicit uttalat i någon av de nämnda språkplanerna, men vilket också måste göra sig gällande på högskolenivå). 3) Slutligen det funktionellt-demokratiska argumentet, d.v.s. om det sker ett språkbyte, i det här fallet inom högskolan, kommer det att uppstå en klyfta mellan den s.k. bildade eliten och svenska folket, förmedling av vetenskapliga rön och resultat kommer att försvåras, vilket ytterst sett kommer att få negativa konsekvenser för demokratin.

Det norska högskoleverkets arbetsgrupp tar upp samma fråga och skriver:

Norsk språk har eigenverdi som morsmål og nasjonalspråk, det er ei viktig identifikasjonsramme for samfunnet, og det er sentralt for utviklinga av demokratiet. Dei mange morsmåla verda over er likeins viktige. Språkleg og kulturelt mangfald i verda er dessutan ein rikdom for menneska (jf. Teleman & Westman1997: 9, Trudgill 1991: 68 og Wiggen 1997). Derfor er det rimeleg at universitet og høgskolar har ei oppgåve i å vere med og sikre nasjonale politiske og kulturelle einingar. Sett ut frå den moderne innsikta om samansette identitetar, står ikkje dette i motsetning til internasjonalisering og samarbeid.” (Framlegg til ein språkpolitikk for universitet och högskolar i Noreg – 7/6 2006)

Det första steget i att inta en medveten hållning till detta problemkomplex består faktiskt i att fastslå vilket språk som är den svenska högskolans huvudspråk. Att underlåta att göra detta betyder att bedriva en laissez-faire-politik och låta utvecklingen ha sin gilla gång, och då kan denna sluta med att svenskan försvinner som undervisningsspråk inom den högre utbildningen, ja, t.o.m. som vetenskapligt språk eller som språk för avancerat abstrakt tänkande. En nödvändig förutsättning för detta är att det slås fast att svenska är den svenska högskolans huvudspråk.

Varför är detta så viktigt? För det första måste det slås fast att den svenska högskolan specifikt har ett ansvar för att bevara och stärka svenskan som ett vetenskapligt språk, både i fråga om undervisning, forskning och som verktyg för förmedling. Någon sådan förpliktelse har inte svenska högskolor gentemot det engelska språket, eftersom detta redan sköts av universiteten i de engelskspråkiga länderna. För det andra måste svenska även framgent användas som internt arbets- och beslutsspråk inom den svenska högskolan, speciellt så länge beslutsfattare, undervisande personal och studenter med svenska som modersmål dominerar, och som kontaktspråk gentemot myndigheter. För det tredje har den svenska högskolan ett förmedlingsansvar, ett ansvar att förmedla vetenskapliga resultat och rön till det omgivande ”storsamhället”, vilket bäst sker på majoritetsspråket, de flesta svenska medborgares modersmål, d.v.s. svenska.

Språkförsvaret har därför föreslagit:

”§8.10. Universitet och högskolor har ett särskilt ansvar att upprätthålla svenska som ett vetenskapligt språk, i att förmedla relevanta vetenskapliga resultat till samhället på begriplig svenska och med en heltäckande terminologi.” (”Utkast till språklag för Sverige”)

Det spelar ingen roll i detta sammanhang för resonemanget om huvudspråk om alla eller flertalet doktorsavhandlingar, merparten av kurslitteraturen eller flertalet kurser idag vid ett enskilt lärosäte eller en enskild fakultet är på engelska. Mer om detta senare. Frågan om vilket språk som skall vara den svenska högskolans huvudspråk är en nationell angelägenhet, en fråga för Sveriges riksdag, som inte bör överlämnas till de enskilda högskolorna att avgöra. Det borde definitivt fastslås i Högskoleförordningen att svenska är huvudspråk vid landets universitet och högskolor.

 

 

Enspråkighet, parallellspråkighet eller mångspråkighet?

 

Det finns vissa högskoleledningar i Norden, som uttryckligen har ställt som mål att högskolan inom en viss tidsram helt skall gå över till engelska som undervisningsspråk. En av de ledande förespråkarna för denna linje i Sverige är Anders Flodström, tidigare rektor på KTH och numera chef för Högskoleverket, som i en intervju i Campus säger:

Jag tror att det är en naturlig utveckling, men att tidsperspektivet är relativt långt. Förmodligen leder globaliseringen till att vi har undervisning helt på engelska om tio, femton år.”

Den Kongelige Veterinær- og Landbohøjskole, som nu är en fakultet vid Københavns Universitet, har angett som målsättning att engelska skall var det första undervisningsspråket före 2010, ”där det är möjligt”. I ovannämnda intervju säger också Flodström:

Vi blir också bättre och bättre på att undervisa på engelska. Om tre, fyra år är skillnaden mellan att gå en kurs i London eller Stockholm försumbar.

Bortsett från de negativa konsekvenser som en övergång till engelska som undervisningsspråk skulle ha för svenskan som samhällsbärande språk, vilken dessutom på sikt skulle skada Sveriges konkurrenskraft snarare än stärka den, uttrycker Flodströms uttalande en viss naivitet. Lärare som inte är perfekt tvåspråkiga från födsel eller uppväxt kommer alltid att tala sämre engelska än de som har engelska som modersmål. Så länge huvudspråket i Sverige inte är engelska, kommer svenskan dessutom att interferera med den engelska som svensktalande använder. Interferensen är mycket tydlig i indisk engelska, trots att en stor del av det indiska etablissemanget och intelligentsian har talat engelska i flera generationer. Den är inte så påfallande i skriftlig form, trots att i varje fall tidningsprosan ger ett hyperkorrekt intryck, samtidigt som indierna konstruerar egna engelska ord, som saknas i brittisk eller amerikansk engelska. Uttalet kan dock avvika så pass mycket från brittisk och amerikansk standardengelska att förståelsen försvåras för icke-indier. Vissa indiska språkvetare talar därför om indisk engelska som en egen varietet på nivå med australiensisk engelska etc.. Enligt dessa behövs det heller inte längre lärare i engelska eller engelskspråkig litteratur från de engelskspråkiga kärnländerna, som USA och Storbritannien.

Följande skrivning i ett pressmeddelande från Århus handelshögskola ”målet er at uddanne kandidaterne til en international karriere og nedbryde alle barrierer for udenlandske studerende. Det er derfor et must, at undervisningen foregår på et professionelt engelsk, og at der ikke kommunikeres eller udleveres materiale på dansk (vår fetstil)” är ett indirekt erkännande av interferensens betydelse.

Parallellspråkighet innebär att två eller flera språk ska kunna används sida vid sida med varandra. Parallellspråkighet gäller förhållandet mellan standardspråk när språkvalet i viss mån kan styras. När det gäller begreppet ”parallellspråkighet” delar vi Birgit Brock-Utnes skepsis, när hon skriver:

I do not like the expression ’parallel-lingualism’. Parallel normally means two. Even though the committee (se Utvalget for språkpolitikk ved Universitetet i Oslo ovan) explains that to them “parallel-lingualism” means encouraging staff and students to attain high levels of proficiency in foreign languages (sic), while preserving Norwegian as the primary language one is likely to think that the Committee encourages Norwegian academics to have two languages, English and Norwegian. If the Committee wants to encourage staff and students to attain high levels of proficiency in foreign languages like German, French, Spanish, Chinese, Russian, Arabic or Kiswahili the expression “parallel-lingualism” does not give the right connotations. What about multilingualism?"(“The language of instruction and research in higher education – highlights from the current debate in Norway and Sweden” – föredrag vid konferensen "The Intensive Programme in Comparative Education", Freiburg den 20/9 2006)

Begreppet mångspråkighet har alltså en klarare – och mer offensiv – innebörd. Parallellspråkigheten har för övrigt redan gått förlorad inom en subdomän som avhandlingar och forskningspublikationer inom den naturvetenskapliga sektorn.

Parallellspråkighet kan lätt missförstås som att det enbart gäller att reglera förhållandet mellan de båda dominerande språken inom den svenska högskolan, engelskan och svenskan. Kungliga Konsthögskolans i Stockholm språkpolicy fokuserar t.ex. endast på förhållandet mellan svenska och engelska – alla andra språk är som bortblåsta. Det är viktigt att inse att andra främmande språk, inte bara tyska, franska och spanska, kan tjänstgöra som motvikter till engelskan. EU:s målsättning är att alla EU-medborgare skall behärska två främmande språk förutom sitt modersmål. Handelshøjskolen i København (CBS) har tagit EU:s målsättning på allvar:

Som dansk universitet ser CBS sig forpligtet til at tage initiativer der støtter EU's anbefaling om at mestre modersmål plus mindst to fremmedsprog. På CBS betyder det i praksis at danske studerende ud over modersmål plus engelsk skal have mulighed for at erhverve sig kompetencer i ét eller flere yderligere fremmedsprog.” (sid.6)

På Svenska handelshögskolan i Helsingfors måste alla studenter avlägga kurser i de två inhemska språken och i två främmande språk. Nu när Bologna-reformen är införd, så handlar det om sex studiepoäng per språk (24 sp) på kandidatnivån. Dessutom måste alla läsa minst sex studiepoäng till i något valbart språk på magisternivå. Totalt blir det alltså 30 studiepoäng i språk för en magister, och poängen fördelas på minst fyra språk.

I sitt svar den 30/8 2006 på Språkförsvarets rundbrev skriver företrädare för Örebro universitet:

15. Enligt Europarådets direktiv bör varje EU-medborgare behärska minst två språk utöver det egna, vilket innebär ytterligare ett främmande språk utöver det obligatoriska språket engelska. Mot bakgrund av detta och den ökade internationaliseringen, inte minst inom utbildningen, borde det vara en självklarhet för varje högskola/universitet att befrämja språkutbildningarna, en utbildning som redan på grund- och gymnasienivå borde premieras. Språkkunskaper är ett nödvändigt verktyg även vid studier av andra ämnen än språk och fyller således ett inom- och tvärvetenskapligt behov.”

Den nuvarande skolpolitiken i Sverige har hittills i praktiken inte befrämjat EU:s mål, eftersom den inte säkerställt eller premierat tillräckliga språkkunskaper i andra språk än svenska och engelska. Dock beslutade riksdagen 2007 att meritpoäng skulle utdelas i studier i ytterligare moderna språk i samband med antagning till högskolan. Det borde ligga i högskolans intresse att verka för en ändring av den nuvarande skolpolitiken liksom att stärka undervisningen i övriga moderna språk utöver engelska inom den svenska högskolan i stället för att beskära den, som nu är fallet. Högskolans språkpolitik bör återspegla den kulturella och språkliga mångfalden i världen.

Detta betyder inte att de tidigare angivna språkplanerna som uttryckligen utgår från principen om parallellspråkighet i grunden skulle vara felaktiga – tvärtom syftar de under alla förhållanden till att ”rädda det som räddas kan”. Däremot kan man önska att de i flera fall kunde ha gått längre.

 

Undervisningsspråk

 

Allt fler kurser på svenska universitet och högskolor ges på engelska. Exakt hur stor andelen är vet ingen, eftersom varken Högskoleverket eller SCB har ålagts att bedriva någon statistikinhämtning. Men runt 5 000 av 40 000 kurser och utbildningar, eller 12,5 procent, på landets högskolor och universitet uppskattas ges helt eller delvis på engelska. (”Svenskan hotas av svengelskan” – Dagens Nyheter 20/10 2006)

För drygt 20 år sedan var det självklart att undervisningsspråket var svenska. Både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet. Språkbytesambitionerna på högskolan är i många fall ett rent politiskt projekt som inte föregåtts av riktig utredning eller debatt. Skälen måste vara starka för att övergå till ett annat undervisningsspråk än modersmålet, eljest får faktiskt studenterna betala priset i fråga om inlärning. Dessutom har val av undervisningsspråk ett viktigt nationellt symbolvärde, eller som Ulrich Ammon skriver:

The choice of a language of teaching for the institute of higher education carries symbolic national value. This is probably more true for teaching, because of its greater accessibility to the public, then for other scientific activities.” (“English as an Academic Language in Europe”, 2002:25)

I ”Utkast till språklag för Sverige” föreslår Språkförsvaret följande bestämmelser:

”§8.2. Undervisningsspråket inom högskolan är normalt svenska. Studenter med svenska som modersmål har alltid rätt till undervisning på svenska.

§8.3. Danska och norska är jämställda med svenska som undervisningspråk.

§8.4. Undervisning kan ske på engelska eller annat främmande språk, om en grupp studenter inte behärskar svenska, eller om det är motiverat av ämnets karaktär eller vetenskapliga nivå och inriktning. I språkämnen sker undervisningen på respektive språk.”

Den grundläggande utgångspunkten är alltså att studenter med svenska som modersmål alltid ska ha rätt till undervisning på svenska, men att principen kan frångås beroende på undervisningsgruppens sammansättning, ämnets karaktär eller vetenskapliga nivå och inriktning. Detta undantag, som enbart är ändamålsenligt betingat, kan i regel bara inträffa efter grundkursnivå. De flesta av de angivna språkplanerna förespråkar också att det nationella huvudspråket (i Finlands fall två nationalspråk och i Norges fall de båda officiella språkformerna) i första hand skall användas på grundkursnivå. Dessutom bör det införas en regel, som bromsar ”engelska-vid-behov”-linjen, d.v.s. så fort det finns en icke-svensk student i en undervisningsgrupp övergår man till engelska som undervisningspråk. Därför bör man införa en liknande regel som det nederländska parlamentet antog i slutet av 80-talet, nämligen att ingen kurs fick erbjudas på ett annat främmande språk om den inte först hade erbjudits på nederländska. Studenter som ingår i ett internationellt utbytesprogram bör undantas.

Det finns också all anledning att instämma i denna varning från norska högskoleverkets språkkommitté:

Det ligg ein fare i å framstille ein overgang til engelsk undervisningsspråk som generelt ønskjeleg. Vi kan da lett bli fanga av ei utvikling som gjer engelsk til eit prestisjespråk, ellersom gjer at engelsk blir assosiert til kvalitet og høgare nivå. For å unngå ei slik utvikling somofte går under nemninga ”sjølvkolonisering”, bør undervisningsopplegg på engelsk vere svært målretta og instrumentelt grunngitte. Slik undervisning bør vere knytt til visse kurs – ogspråket bør vere valt fordi det nettopp der er mange gjestestudentar, eller fordi ein nettopp der ønskjer å utvikle kompetansen i engelsk fagspråk hos studentane.” (Nasjonal språkpolitikk for universitets- og høgskolesektoren, sid.9)

Det finns svenska universitet, inte de äldre och etablerade naturligtvis, som marknadsför sig själva som bäst i Sverige på att anordna kurser på engelska, d.v.s. flest i förhållande till det totala antalet kurser.

”§8.6. Undervisande personal skall behärska svenska, engelska eller annat främmande språk. Den som inte behärskar svenska skall lära sig fullgod svenska senast inom två år efter anställningens början.”

En liknande regel återfinns i språkplanerna från Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, Universitet i Oslo, Universitet i Bergen och det norska högskoleverkets språkkommitté. Det är naturligtvis också ett problem – omvittnat i flera språkplaner - för studenterna, om det finns lärare med danska, norska eller svenska som modersmål, som undervisar på dålig engelska. I sådana fall bör den undervisande personalen självfallet erbjudas vidareutbildning.

 

 

Examinations- och avhandlingsspråk

 

I fråga om denna subdomän är det också viktigt att betona studentens eller doktorandens rätt att välja svenska som examinationsspråk. Detta är en mycket viktig rättsprincip för den svagare parten:

”§8.5. En svensk student har alltid rätt att examineras på sitt eget språk. Utländsk student har rätt att examineras på engelska eller annat främmande språk."

I detta avseende förekommer övertramp idag. Författarna känner till ett fall från KTH i Stockholm, där en student fick en ny handledare, som inte behärskade svenska, varvid studenten tvingades byta examinationsspråk. På Karolinska Institutet i Stockholm måste blivande doktorander hålla ett föredrag på engelska i halvtid, vilket upplevs som ett onödigt tvång, speciellt av äldre doktorander, som skriver engelska bättre än de talar.

Såväl teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, språkkommittéerna vid Oslo universitet, Bergens universitet och det norska högskoleverket har liknande skrivningar.

"§8.7. Vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan skrivas på svenska, danska, norska, engelska, eller annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska. Dispens kan medges för annat främmande språk som har en etablerad vetenskaplig vokabulär."

Denna skrivning utgår från Högskoleförordningen 1977, men bestämmelsen togs senare bort och frågan om avhandlingsspråk delegerades till de enskilda universiteten och högskolorna. Det betyder naturligtvis att praxis idag på lokal nivå är mycket skiftande. Det som skiljer Språkförsvarets skrivning från nämnda högskoleförordning är att spanska har inkluderats och formuleringen ”annat främmande språk som har en etablerad vetenskaplig vokabulär”, vilken naturligtvis inbegriper språkämnena.

Praxis i fråga om avhandlingspråk varierar alltså kraftigt mellan de olika lärosätena i Sverige. Det finns högskolor som KTH i Stockholm, där studenterna måste skriva masteruppsatser på engelska, vilket är en kränkning av studenternas rättigheter, till högskolor som Chalmers och Mittuniversitetet som ”starkt rekommenderar” engelska som avhandlingsspråk. Regelhandboken för forskarutbildning vid Örebro universitet säger beträffande avhandlingsspråk:

Inom HS-nämndens och L-nämndens ansvarsområde bör doktorsavhandlingen skrivas på svenska, norska, danska eller engelska. Inom MNT-nämndens ansvarsområde bör doktorsavhandlingen skrivas på engelska”.  

Avhandlingarna vid Örebro universitet fördelas ganska jämnt mellan svenska och engelska. Enligt Doktorandspegeln 2003 skrevs 78 procent av alla doktorsavhandlingar i Sverige på engelska, en procentandel, som den socialdemokratiska regeringen ytterligare ville öka i sin antagna proposition, ”Bästa språket”, 2005. Motsvarande siffra i Norge är 80 procent.

Det enda som skall ha betydelse för val av avhandlingsspråk är om en avhandling kan utsättas för en kvalitativ granskning inom ämnesområdet eller inte. Detta kan bara avgöras från fall till fall. Det är absurt att förutsätta att den kvalitativa granskningen alltid måste ske på engelska.

"§8.8. En avhandling som skrivs på svenska eller annat jämbördigt språk enligt ovan förutom engelska, skall förses med en fyllig sammanfattning på engelska, som motsvarar 10 – 15 procent av avhandlingens längd. En avhandling som skrivs på engelska eller annat främmande språk skall förses med en fyllig sammanfattning på svenska, som motsvarar 10 – 15 procent av avhandlingens längd.”

I det rundbrev till samtliga universitet och högskolor som Språkförsvaret skickade ut den 8/7 2006 stöddes förslaget om en obligatorisk sammanfattning på svenska av alla lärosäten, som explicit besvarade denna fråga i rundbrevet. Det spelar mindre roll om sammanfattningen är på 2 – 5 sidor i enlighet med teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, 5 – 10 procent av avhandlingens längd som de norska språkkommittérna föreslår eller i enlighet med Språkförsvarets förslag. Det viktiga med sammanfattningar är att det markerar en strävan att upprätthålla en svensk vetenskaplig vokabulär på en garanterad miniminivå.

Det har också föreslagits att särskilt avhandlingar i humaniora och samhällsvetenskaperna, som skrivs på svenska, vid behov ska ges ekonomiskt stöd för översättning till engelska. Det är ett bra förslag, men skulle förmodligen inte vara genomförbart över hela linjen. I sammanhanget kan det också erinras om de möjligheter som översättningsprogram erbjuder, men detta förutsätter stora insatser från statsmakternas sida. Har man bara grundläggande kunskaper i målspråket, så kan man själv i stor utsträckning korrigera maskinöversättningarna och sedan överlåta finputsningen till en korrekturläsare. Litauen har till exempel satsat två miljoner dollar på ett översättningssystem mellan litauiska och engelska. Med tanke på att Sveriges BNP är nästan sex gånger så stor som Litauens, skulle Sverige utan vidare kunna investera 12 miljon dollar (78 miljoner kr) på översättningsprogram. Denna summa skulle inte endast ge ett bra översättningsprogram mellan svenska och engelska utan även till fem andra språk, t.ex. tyska, franska, spanska, finska och något av språken ryska/kinesiska/portugisiska/arabiska. Detta skulle vara ett viktigt bidrag till en mångspråkig högskola och ett mångspråkigt Sverige.

 

Kurslitteratur

 

Tyvärr existerar det ingen sammanställning på nationell nivå över den engelskspråkiga kurslitteraturens andel kontra den svenskspråkiga i Sverige. På basis av en enkätundersökning som SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) hade gjort bland studenterna, uppskattade Föreningen Svenska Läromedel 2006 att kostnaden för inhemsk kurslitteratur uppgick till 350 miljoner, utländsk utgivning, fr.a. engelskspråkig, till 150 miljoner och övriga kostnader till 250 miljoner, men detta är osäkra uppgifter.  Men det vore naturligtvis fullt möjligt att skaffa fram statistik från den svenska högskolan – se exemplet Norge.

Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet redogör i sin språkplan för förhållandena lokalt 1993 – 1994 och 2004. På den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten var 87 procent av kurslitteraturen på engelska på grundutbildningen 1993-94 och samma andel 2004. På forskarutbildningen var 100 procent av kurslitteraturen på engelska 1993 -94, medan den 2004 uppgick till 93 procent. På den medicinska fakulteten uppgick kurslitteraturen på engelska på grundutbildningen till 48 procent 1993 – 94 och tio år senare till 88 procent; på forskarutbildningen inom samma fakultet uppgick den engelskspråkiga kurslitteraturen till 92 procent 1993 – 94 och tio år senare till 100 procent. Uppgifterna från de övriga fakulteterna är mindre relevanta på grund av en omorganisation inom universitetet: andelen engelskspråkig litteratur på grundutbildningen pendlade mellan 23 och 45 procent 1993 – 94, mellan 20 och 66 procent 2004. På forskarutbildningen varierade siffrorna mellan 0 och 83 procent 1993 – 94 och mellan 36 och 74 procent 2004.

I Norge har det genomförts undersökningar på nationell nivå av NIFU (Norsk institutt for studier av forskning og utdanning). Totalt sett hade andelen engelskspråkig kurslitteratur på grundutbildningsnivå sjunkit från 49 procent 1979 till 47 procent 2000, medan andelen norskspråkig kurslitteratur ökade från 38 procent till 49 procent under samma tid. Denna ökning skedde på bekostnad av svensk- och danskspråkig kurslitteratur.  Andelen norskspråkig litteratur varierar mellan de olika sektorerna: ”Humanistiske fag har en norskandel på 57 prosent, mens samfunnsvitenskapelige og naturvitenskapelige fag ligger på henholdsvis 51 prosent og 36 prosent ”(”Norsk språk håller stand”, Forskerforum 1/2002).

En av de åtgärder, som det norska högskoleverkets språkkommitté föreslår, är särskilt stöd till norskspråkig facklitteratur:

Ein må samstundes vurdere dette ønsket i lys av kjensgjerninga om at den beste læringa skjer på morsmålet. Å få tilgang til norskspråklege lærebøker er dermed eit argument i seg sjølv, og under elles like vilkår bør norskspråkleg faglitteratur derfor vere førsteval. Utvikling av gode lærebøker på norsk blir også vektlagt i Norsk i hundre!, som foreslår at støtta til utgjeving av lærebøker på norsk for høgare utdanning må vidareførast og styrkjast (s. 83). Det bør også stimulerast til å velje svenske og danske lærebøker framfor engelske i dei tilfella der faglitteraturen i tillegg til engelsk ligg føre på andre skandinaviske språk enn norsk.” (sid.12)

Språkförsvaret föreslår i detta sammanhang att

”§8.9  Staten skall alltid genom ekonomiskt stöd garantera att det finns tillräckligt med kurslitteratur på svenska, dock minst hälften på grundkursnivå, för att vidmakthålla en vetenskaplig terminologi på svenska.” Naturligtvis kan det bli svårt att uppnå denna andel inom den naturvetenskapliga sektorn, men ovannämnda statistik från Norge och den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala (jämfört med den medicinska fakulteten) visar att det går att påverka utvecklingen.

 

 

Andra företeelser som kan förstärka anglifieringsprocessen

 

Den 5/5 2006 publicerade norska Aftenposten ett upprop, som hade undertecknats av 223 professorer, i vilket de vände sig mot ett nytt belöningssystem, den s.k. tellekantordningen, som premierade publicering i engelskspråkiga facktidsskrifter och hos engelskpråkiga förlag. Det hette:

De nye belønningssystemene oppfordrer i praksis forskere til ikke å publisere på norsk, også på områder der dette bestandig har vært forbundet med høy prestisje og god kvalitet.”

Dessutom menade undertecknarna att det nya belöningssystemet särskilt drabbade humaniora och samhällsvetenskaperna, eftersom det för dessa vetenskapsgrenar ofta varken är möjligt eller önskvärt att upprätta en skarp skiljelinje mellan forskning och förmedling. Undertecknarna anslöt sig i stället till den uppfattning, som strax dessförinnan hade framförts av språkkommittén vid Universitet i Oslo, och som avrådde från varje slags koppling mellan finansieringssystem och val av publiceringsspråk.

Tellekantordningen (1) är ett s.k. bibliometriskt system. Den bygger på en indelning (som naturligtvis i grunden är subjektiv) av vetenskapliga tidskrifter och förlag i tre nivåer. Den första nivån, nollnivån, ger ingen belöning alls. Till denna nivå hör de flesta förlag i utvecklingsländerna, även om publiceringen sker på engelska. På den första nivån ges belöning, medan det på den andra nivån ges en belöning, som ofta är tre – fem gånger så stor som på nivå ett. Inte ett enda norskt bokförlag har placerats i nivå två – i stället är 80 procent av förlagen i nivå två amerikanska. Bara fyra norska tidskrifter, Tidskrift for Rettsvitenskap, Historisk Tidskrift, Edda och Maal og Minne av 1758 rankade vetenskapliga tidskrifter, har hänförts till nivå två. Det säger sig självt att detta system gynnar publicering på engelska.

I Danmark sker inga beviljningar på basis av mätningar av forskaraktiviteter utan medelstilldelningen bygger på taxametrar för byggnader, s.k. overhead och studerande, d.v.s. i den omfattning de avslutar sina studier. Taxametrarna för studerande varierar i förhållande till omkostnaderna och är historiskt betingade. Det existerar också en relation mellan antalet studerande och antalet forskarställningar. Alla forskarställningar får detsamma i lön (beroende på avtal). I Finland sker medelstilldelningen på basis av resultatdiskussioner vart tredje år mellan utbildningsministeriet och respektive universitet och högskola. Det tycks liksom i Danmark inte ske några beviljningar baserade på kvantitativa mätningar av forskningspublicering.

Medelstilldelningen till svenska universitet och högskolor styrs av det årliga regleringsbrevet för universitet och högskolor med bilagor för varje lärosäte. När det gäller den tilldelning av statliga medel för forskning som går direkt till lärosätet (det s.k. fakultetsanslaget) finns inget motsvarande dokument och inte heller någon prestationsbaserad del. Medelstilldelningen är till största delen historisk, d.v.s. baserad på tidigare tilldelningar. Cirka 46 procent av de samlade intäkterna för forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor kommer via direkta statsanslag, medan ungefär 54 procent utgörs av externa intäkter från såväl offentliga som privata finansiärer. Den interna fördelningen av forskningsmedel inom ett lärosäte kan i vissa fall baseras på prestationer, t.ex. antal publiceringar. Men detta är upp till varje lärosäte att bestämma. Detta betyder självfallet också att aktuell praxis är mycket svår att överblicka. På vissa högskolor i Sverige pågår diskussioner och uppbyggnad av s.k. bibliometrisk kompetens, exempelvis på KTH i Stockholm.

I detta sammanhang bör också de svenska forskningsrådens betydelse undersökas. Dessa tvingar ofta forskare att skriva forskningsansökningar på engelska, även om merparten av forskningsarbetet ska ske på svenska och ämnet nästan enbart är av inhemskt intresse. Dessutom är belöningssystemet sådant att engelskspråkiga artiklar i ”ansedda” tidskrifter ger mest ”poäng”. Systemet är upplagt för att icke-svenskspråkiga bedömare ska kunna delta i granskningsarbetet, vilka sedan oftast nöjer sig med att granska meritlistan och se vilka tidskrifter som forskaren har publicerat sig i.

De nordiska regeringarna och utbildningsdepartementen borde samarbeta för att säkra förekomsten av vetenskapliga tidskrifter inom Norden. Det första steget är en inventering – det andra består i att initiera och subventionera tidskrifter på de områden, där vetenskapliga tidskrifter idag saknas. På samma sätt borde utgivning av vetenskaplig litteratur på de nordiska språken, danska, norska och svenska, understödjas – se även förslaget från det norska högskoleverkets språkkommitté att välja svenska och danska läroböcker framför engelska, om kvalitén är densamma och givet avsaknad av norska läroböcker.

 

Åtgärder

 

Det viktigaste skälet till att Språkförsvaret skickade ut sitt rundbrev till Sveriges samtliga universitet och högskolor den 8/7 2006 var att det saknades heltäckande uppgifter om språksituationen inom den svenska högskolan. Bilden klarnade betydligt, när svaren sammanställdes. Det borde verkligen ankomma på Högskoleverket och SCB att följa språkutvecklingen inom högskolan genom att bland annat inhämta relevant statistik.

Det måste också utarbetas en ny högskoleförordning, som bland annat reglerar frågan om arbets- och kommunikationsspråk, undervisningsspråk och examinations- och avhandlingsspråk. En ny högskoleförordning bör också präglas av ett rättighets- och mångspråkighetsperspektiv med ett huvudspråk som grund. I väntan på en ny högskoleförordning bör de lokala universiteten och högskolorna uppmuntras att utarbeta lokala språkplaner. Detta är ett utmärkt sätt för att medvetandegöra såväl högskoleledningar som undervisande personal och studenter om språkfrågans betydelse: bättre en dålig språkplan än ingen alls. Den som vill spela på den europeiska eller globala arenan kan inte göra detta förutan grundlig debatt och eftertanke.

 

Frank-Michael Kirsch, Rönninge/ Olle Käll, Gävle/Per-Åke Lindblom, Spånga/Britt Liwing, Gävle/Arne Rubensson, Årsta/Cecilia Rydbeck, Genève

 

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret

12/10 2007

 

1. Tellekant = när man räknar t.ex. handdukar på sjukhus och liknande inrättningar i Norge, så lyfter man naturligtvis inte upp varje handduk för sig, utan bara kanten. ”Telle” = räkna.