Sprakforsvaret
   

Frivillig kolonisering

Vi undrar hur det kommer sig att det är så tyst kring det smygande språkbyte som är på gång i Sverige och som tenderar till att accelerera alltmer. Vi syftar då på engelskans framträngande på område efter område och ofta där den absolut inte behövs. Det verkar finnas en vanföreställning att allt "smäller högre" om det sker på engelska.

Engelskans dominans kan inte ha undgått någon: Titta på tv- och radioutbud, reklambudskap, företag som går över till engelska som koncernspråk trots huvudsaklig verksamhet i Sverige, bruksanvisningar som saknar översättning (fr a inom IT-omådet), s k "Support" som inte har service på svenska p g a att de är underbemannade, idrottsklubbar, arenor och offentliga byggnader som ges engelskspråkiga namn, en högre utbildning som blir alltmer anglifierad och som nu dessutom tenderar att sprida sig ned även till grundskole- och gymnasienivå.

S k internationella skolor (läs engelskspråkiga) skjuter upp som svampar ur jorden och riktar sig framförallt mot barn ur medel- eller överklassen. Det är inte svårt att inse vad detta leder till på sikt, nämligen en gradvis uppluckring av svenskan som samhällsbärande språk till förmån för den "underbara" engelskan. Det finns utvärderingar som gör gällande att dessa barn inte blir nämnvärt mycket duktigare i engelska men att de däremot, och vad värre är, blir svagare i svenska. Vid den Engelska skolan i Gävle tillsatte man i höstas en rektor som inte kan svenska. Är detta vettigt? Vi ifrågasätter starkt att våra skattepengar går till att finansiera undervisning på ett språk som håller på att underminera vårt eget. Till ovanstående kommer att vi har många styrande i detta land, d v s politiker, företagsföreträdare m fl som totalt verkar ha tappat lojaliteten med sitt land när det gäller språket.

Torsdagen den 29/9 lades en språkpolitisk proposition, kallad "Bästa språket", fram av Leif Pagrotsky, i syfte att stärka svenskans ställning. Trots att över två tredjedelar av remissinstanserna var positiva till att lagstadga svenska som vårt officiella huvudspråk (tro det eller ej men svenskan är inte officiell i Sverige, däremot i Finland) så vågade man från politiskt håll inte göra detta. Det hela blev istället en halvmesyr. Många av våra företrädare i EU-sammanhang är inne på samma flata linje och tillhör de som står upp för sitt språk absolut sämst tillsammans med danskarna. Man utnyttjar t ex sällan rätten till tolkning. Det är dessutom från svenskt håll som man gick i bräschen för en modell, den s k "Betalmodellen", som kraftigt har minskat tolkningen. Enligt uppgift med 90% från maj 2004 till maj 2005. Det anses för dyrt. Vidare stödde man från svenskt håll linjen om att s k EU-patent inte ska författas på det egna språket, utan endast på engelska och eventuellt något stort EU-språk till. Folkpartiets EU-parlamentariker Maria Carlshamre har t ex sagt att det inte finns något eget värde i att använda svenska språket i Europaparlamentet, att hon tycker att det vore bättre om alla övergick till ett enda språk (engelska) och att hon själv har övergått till att tala engelska i parlamentet. Just fina företrädare vi har. Våra funderingar: Hur kan man mäta vikten av sitt språk i pengar? Är det bara mammon som ska få råda? Finns inga känslomässiga argument?

Ytterligare en faktor som, i onödan, har stärkt engelskan på andra moderna språks (tyska, franska o s v) bekostnad är skolreformen från 1994 som har lett till en kraftig tillbakagång av kunskaperna i dessa språk. Vi anser att vi faktiskt blir dummare av att inte kunna fler språk än svenska och engelska, för det leder till att vi inte kan ta till oss litteratur och information på andra språk och därigenom kommer på dikt endast en anglosaxisk världsbild att göra sig gällande. Vi anser vidare att engelskan skall behandlas som andra språk och inte som andraspråk. Med detta menar vi att det första främmande språket i den svenska skolan skall vara frivilligt och inte som nu alltid engelska. Det är faktiskt tal om en tvingande kollektivanslutning. Vi behöver bara gå till oss själva för att notera detta. Det var inte frågan om att man fick välja vilket första utländska språk man ville läsa. Man skulle läsa engelska. Genom ett fritt val skulle inte alla välja engelska. Till anglofilerna ger vi följande lugna råd: Ta det lugnt. De flesta kommer att välja engelska i alla fall. Dock inte alla.

När det gäller situationen i skolan anser vi att man måste satsa mer på undervisning i norska och danska, eftersom det är närstående språk som eleverna med relativt liten möda skulle kunna lära sig att förstå så gott som fullständigt. Idag är denna undervisning nästintill obefintligt, vilket är tragiskt. En förstärkning av denna undervisning gagnar alla tre språken, eftersom det skulle förhindra den onödiga utvecklingen som b l a har lett till att vissa yngre danskar och svenskar talar engelska med varandra. Tala om att gå över ån efter vatten.

Det verkar hos många, fr a de yngre, finnas en tro på att engelskan har nått sin höga status genom att den skulle vara vackrare och ordrikare än andra språk. Detta är fel. Engelskans höga status har uppnåtts genom att England var den kolonisatör som lyckades kolonisera flest länder och därmed även tvinga på dessa sitt språk. Ofta med mer eller mindre brutala metoder. Andra kolonisatörer använde givetvis liknande metoder men det är en annan historia. Det som ytterligare stärkte engelskans grepp, var utgången av andra världskriget. Utgången som sådan är väl alla vettiga människor överens om var bra, men den gav engelskan än mer trumf på hand genom det enorma inflytande som framförallt USA och England fick på det kulturella och vetenskapliga området från 1950-talet och framåt. Detta gäller f ö ännu. Titta t ex på nobelpristagarna av idag. De engelskspråkiga är kraftigt överrepresenterade.

Till er som tycker att vi är ute och cyklar: Vi inser självklart att det behövs ett språk för internationell kommunikation och detta språk är idag engelska, vare sig man gillar det eller inte. Vår undran är dock varför vi släpper in engelskan där den inte behövs, d v s i nationella sammanhang samt varför vi inte utnyttjar rätten att använda svenskan så mycket så möjligt även i internationella sammanhang. För oss är detta ett mycket märkligt beteende. Här har de styrande i samhället, d v s politiker och företagsföreträdare ett tungt ansvar. De agerar dock som om de inte tycker att svenskan är värdefull och värd att stå upp för. Det verkar som om de vill såga av den gren de själva sitter på.

Internationellt sett finns en stor orättvisa i att engelskans ställning har blivit så stark. Det är omvittnat hur engelsktalande ofta hamnar i överläge, eftersom de så gott som alltid kan ta sig fram på sitt modersmål. De som inte har engelska som modersmål, d v s majoriteten, tvingas däremot förhandla på ett språk som de sällan behärskar som sitt eget. Tänk efter själva: Det finns människor som kan många språk, de engelsktalande kan sällan mer än ett. Ändå anses detta enda språk vara värt mer än alla andra tillsammans. Orättvist är bara förnamnet. Det ideala (man måste få ha visioner) vore ett neutralt världsspråk, d v s ett som ingen har som sitt modersmål. Då skulle folk mötas på halva vägen och bli språkligt jämställda.

Enligt oss är ett modersmål någonting mycket värdefullt, som man inte bara kan byta bort likt ett par skor och ersätta med ett annat språk. Det handlar om mycket djupa känslor och ytterst om ens hela identitet. Se t ex hur finlandssvenskarna kämpar med näbbar och klor för rätten till sin svenska. Något som från svenskt håll inte verkar stödjas mycket. Det är överhuvudtaget konstigt att man inte mer stödjer det faktum att man har en språkgemenskap med 300 000 människor (egentligen fler, eftersom även en stor del av den finsktalande befolkningen behärskar svenska i varierande grad) i ett annat land. Svenska var f ö ett obligatoriskt ämne i finska skolan fram till 2004. Ett talande exempel: I Frankrikes akademi (som är förebild för den svenska) sitter författare från hela den fransktalande världen. Hur många finlandssvenska författare har genom åren suttit i den svenska? Svar: Ingen! Dessutom är informationen om det svensktalande Finland ytterst liten i Sverige, vilket gör att många svenska turister åker till Finland och svänger sig med engelska, fast de på ett flertal orter (i synnerhet längs kusten och i södra Finland) mycket väl skulle kunna använda sig av svenska. Det finns självklart fler exempel men vi valde ett närliggande. När ska svenska maktinnehavare på allvar inse att modersmålet är viktigt och på allvar börja att stå upp för det. Ni har ett enormt ansvar, eftersom ni går (mer rättvisande är att skriva: "borde gå") i bräschen för gemene mans beteende.

Vi har på sistone lekt med tanken om vilket utfallet skulle bli av en omröstning där man ställde den svenska befolkningen nedanstående två frågor. Läsare, passa nu på att rannsaka Er själva:

Anser jag att mitt modersmål är något viktigt och någonting värt att kämpa för?

Förhoppningsvis (vi är uppriktigt sagt inte säkra längre) anser en majoritet att modersmålet är viktigt, något att kämpa för samt att man inte accepterar att ens företrädare sviker sitt språk. Oavsett utgången undrar vi varför de som tycker att den nuvarande utvecklingen är felaktig är så tysta. Agera och kräv svenska, det är en medborgerlig rättighet!

Per-Owe Albinsson, Nätverket Språkförsvaret.

Cecilia Rydbeck, Nätverket Språkförsvaret, Konferenstolk

Åter till startsidan!